Nedräknaren är nere på ensiffrigt (vilket den egentligen varit några dagar nu) och jag lämnar Sverige om mindre än en vecka. Hur mår jag? hur ska man må? Jag har ingen större panik eller ångest utan är mer lite stressad över att hinna få allt klart. Jag vet liksom inte riktigt vart jag ska börja, det finns så mycket som behöver göras. Jag ska förstås börja med packningen men då måste jag ha tvättat alla kläder och tvätta är tråkigt. Jag går också och klurar på presenter till värdfamiljen vilket ska inhandlas i helgen. Sedan har vi resten av alla dessa grejer som måste införskaffas t.ex. adaptrar, hårddisk, lite kläder osv. När man är stressad glömmer man lätt saker därför har jag skrivit en del listor. Har man gått förlångt när man har skrivit en lista över alla listor man har skrivit?

 

Förutom allt det som nämndes ovan har jag andra kul saker att se fram emot innan jag åker. Jag ska självklart träffa en massa kompisar. Lika kul är det dock inte att jag kommer behöva säga hejdå till dem, men jag ser ju dem snart igen och dessutom finns den här jättebra uppfinningen Skype! Släkten ska jag förhoppningsvis också träffa snart. Snacka om att jag skjuter upp alla hejdån till sista sekund.

 

Nu i sommar har jag såklart varit på amerikanska ambassaden och fixat visum. Vilket gick jättesmidigt om man bortser från att jag inte läste instruktionerna om vilka papper man var tvungen att ha med sig förän dagen innan. Vilket resulterade i att jag klockan tio på morgonen samma dag jagade runt i stan efter bankstämplar och personbevis när min tid egentligen var halv tio. Trots att jag var sen till ambassaden kom jag in och ut på ca en timme. Ambassad besöket är busenkelt och inget att oroa sig för om inte ens största fobi är väntrum.