Dags att vara lite djup och klyschig.

 

Även om jag bara har varit här i tre dagar måste jag säga att jag trivs väldigt bra. Jag känner mig mer och mer som hemma och om det fortsätter såhär kommer jag ha ett toppen år. Trots detta har jag märkt att man kan gå igenom väldigt mycket tankar och känslor på bara tre dygn. Jag får mina små dipp då jag känner mig ensam och osäker, och börjar undra vad jag egentligen gör såhär långt bort ifrån alla mina nära och kära. Andledningen till att jag ibland känner mig felplacerad tror jag är min krassliga engelska. Klart att jag kan prata engelska men i jämförelse med personerna här har jag ju inget som helst ordförråd vilket gör mig typ helt socialt inkompetent och jag dödar så gott som alla konversationer. Det har bara gått tre dagar men ändå så blir jag så frustrerad över att min engelska inte flyter på bättre. Jag går på helspänn hela tiden ifall någon skulle börja prata med mig så måste jag vara snabb och svara. För att folk ska ha lite mer överseende för min dåliga engelska försöker jag tala om för personen jag pratar med att jag är utbytesstudent typ det första jag gör. Igår upptäckte jag att jag vart lite mer avslappnad när jag pratade med barn för jag är lite mer på deras nivå språkmässigt. Min accent är hemsk och när jag blir stressad lägger jag ibland in svenska ord. Jag låter för det mesta andra sköta snacket och lägger in lite "mhm" och "yeh" då och då. Att jag är så torr och tyst gör att jag blir lite nervösare för att börja skolan. Kan jag inte prata ordentligt där jag bor hur ska det då gå att prata med någon jag inte alls känner i skolan? Jag har liksom inte något tålamod vill bara att engelskan ska komma så jag kan slippa låta som en fyraåring när jag snackar!

 

Bortser man från att jag är världens mest awkward person just nu så har jag det bra. Saknar er där hemma såklart men jag har det bra!